Första kapitlet

2010-04-02 23:47

En enkel vattendroppe, fylld av smuts och osynliga partiklar, droppade omärkbart ned i den oljesprängda vattenpölen. Regnbågens alla nyanser rörde sig slingrande i det dova sken som gav vattnet dess blänkande yta, varefter skuggorna fångade alltsammans i sin totalitet. Med ett sprakande slocknade lampan på den kalla tegelväggen, lämnandes kvar det kyliga mörker som fyllde hela tunneln.

Tre bussar stod tätt intill varandra, fullkomligt orörliga i det som tidigare varit en överfylld station. Deras stillhet och tystnad tycktes overklig, nästan som om de stannat i tiden; frusit fast bland tegel, betong och metall. Rörelser fanns ingenstans i detta mörker, där endast ett par lampor ännu sken. Deras lyster var fast, skulle så vara tills de slocknade; dog. Timmar kunde återstå, dagar möjligtvis, slutet var ändå oundvikligt. Likt människans. Människornas. De satt som statyer av marmor i den trånga bussen, livlösa och bleka. I det som alltid rörde på sig, ändock så ofta tycktes stå stilla – tiden – kunde ett svagt trummande höras. Sedan vattnets droppande, människors suckande. Ett öga blinkade kraftigt, vred upp sig själv till närmast golfbollstorlek, slöt sig sedan, öppnade igen.

Clay stirrade ut ur ett av de smutsdränkta fönstren. Ett tjockt metallgaller satt på dess utsida, påminde honom om fångenskapen de delade. Visst var de fångade, men inte på det sättet, trots fordonets fängelselika utseende.

Någonting fick honom att vilja knacka på rutan, vilket han även gjorde. Ett halvplastigt, ekande ljud skapades och försvann lika snabbt som det kom, in bland skuggorna. Fönsterrutorna var av det starkaste pansarglas, tänkt att vara säkert. Säkert. Beskyddande. Allt detta skulle vara förgäves, det skulle inte hålla. Han visste det. Alla visste det.

Ett av lysrören i den väl förslutna bussen blinkade retsamt.

Han hörde hur någon rörde sig, tog några steg och öppnade en knarrande toalettdörr. Chauffören vände uppmärksammat på huvudet, tittade sedan på sitt armbandsur. Toalettvanor var nog inget som vanligtvis intresserade honom. Tiden gjorde det däremot, men till vilken nytta bar man klocka då ingenting väntade på en?

Clay försökte slita blicken från den man som trodde sig ha en aning om hur lång tid som passerat, och inriktade än en gång de trötta gluggarna på världen utanför. Det bruna, slitna teglet som prydde tunnelns väggar, med sin skrovliga yta, var intressant för en stund. Sedan gick blicken vidare. Asfalt under bussens däck, betong ovan dess tak och därefter inte mycket mer. De fåtal lampor som lös gav honom dessutom möjligheten att se på de fuktiga stänkskydden bakom den främre bussens halvmetersdäck. Vattendropparna rann sakta av, för att sedan falla ned i skuggorna; han kunde inte se den vattenpöl som låg därunder.

Fordonen var sprayade gråa, för att de skulle undgå att bli upptäckta och smälta in i det landskap som låg där utanför. Utanför där luften hängde tung och fuktig – om han mindes den rätt – i stark kontrast mot bussens instängda atmosfär; kvav och stinkande av svett och mörbultad parfym.

Clay lutade huvudet mot de röda gardinerna som prydligt hängde från gardinstängerna ovanför. Han blundade och försökte drömma sig bort, till en mjuk säng någonstans där det var lugnt och skönt. Förhängena påminde lite om hans mjuka kudde, som han grävt ned huvudet i, månader tillbaka. Han föreställde sig hur skönt det skulle vara att äntligen få vila, att få lägga sig ned och slappna av, känna hur allt bara rann ur kroppen; tömde och sövde honom. Benen var helt slut och han orkade inte gå ett steg till. De ville bara sträcka ut sig över sängen, känna allt det utrymme de behövde och äntligen slappna av. I den trånga bussen satt han som en sill i en konservburk, och trots att benen inte orkade mer och var ömma skrek de efter den säng som inte fanns. Det var som om all den energi han besatt hade sjunkit ned i dem, och där bildat en väldig klump som pressade sig nedåt utan framgång. Den önskade inget annat än att komma ut.

Han försökte sträcka på dem, men sätena framför hejdade honom och klumpen pressade mer och mer. Det kändes som om han skulle sparka rakt ut. Benen ryckte till. Han försökte koncentrera sig på något annat, men klumpen ville inte försvinna. Han spände dem, hårt, och spretade så gott det gick. Klumpen försvann, om än för en stund.

Clay fortsatte att titta ut genom fönstret. Utanför var det tyst, mörkt och fuktigt. Han föreställde sig hur det lät då dropparna sakta gled av stänkskydden och slog ned i vattenpölarna han inte kunde se. Dropp… dropp… dropp.

Koncentrationen bröts av ett väldigt oväsen. Plötsligt skapades ett samtalsämne bland de trötta människorna, och i motsats mot tunnelns tystnad framkallades ett enormt tjatter. Till en början talade de vänligt – om än högljutt, men snart övergick diskussionen från artiga fraser till klagomål och anklagelser. De tjafsade om utrymme, mat och dryck. Först skulle man sitta här, sedan skulle man sitta där. Benen fick inte plats, någon tog upp alltför mycket utrymme och alla var utsvultna. Det var så konversationerna fortgick, och de slutade aldrig. Om någon ställde sig upp och frågade dem vad som var värst av alla dessa problem, skulle de däremot svara likadant allihop. De ville förtära. Människor i allmänhet har en tendens att bli tjuriga då de är trötta, hungriga eller varför inte berusade. Sen blir de inte så glada om de inte får sin vilja igenom heller. Mat och dryck var däremot det värsta problemet för tillfället.

Alla livsmedel hade blivit en bristvara sedan all import och export plötsligt avstannat fyra månader tidigare. Det som vanligen bjöds på i dessa dagar, om man ens kunde komma över någon mat, var en slags brödklump, berikad med de näringsämnen som fanns tillhands. Vatten var vad som bjöds på i dryckesväg, men vad den innehöll skulle man helst inte fråga om.

Allt detta hade satt sina tydliga spår i människorna. De var någorlunda friska, men magra och slitna. Insjunkna ansikten med vädjande, desperata ögon och illaluktande munnar svamlade vilt om allt i sin närvaro.

Clay hade haft tur som kommit ombord så tidigt. De hade närmast sprungit från andra änden av staden, där de suttit i ett köpcentrum den senaste veckan, då meddelandet kom om en ny bussresa. Hans fyra färdkamrater, varav en satt bredvid honom, hade alla varit bland de första.

Rick – hans bäste vän – var den som satt bredvid, studsandes med benen. Upp och ned, som om han trampade på en pedal. Spara det där till cykelturen, var Clay nära på att säga, men insåg vilken dum kommentar det var med tanke på bristen på cyklar. Rick var annars så lugn och sansad, men då han väl blev stressad började det frenetiska skuttandet.

Clay bara suckade åt kompisens stressiga rörelser, och stirrade in i glasrutan, där hans egen spegelbild tonade upp sig framför honom. Han studerade reflektionen, halvt dold bland skuggorna. Det avlånga, magra ansiktet med de hårda konturerna, ärrat av hunger, acne och smärta. Blekt och sorgset, format efter rädslan att se tillbaka, att minnas.

Håret, stripigt och tovigt, som klippts av till någorlunda längd för att ögonen – dem kalla blå ögonen – skulle kunna kika fram ur sina mörka hålor. De slöts samman, blev till smala streck. För vem skapade han sig detta utseende, det var ändå ingen som tittade? Han kunde försöka vara vem som helst, men ingen skulle bry sig. Gjorde han det för sig själv; ett blint försök att visa sig stark, visa att han orkade? Falskheten hatade han, men var formad av den, likt alla andra. Vad skulle förändras om de bara såg? Allting, sade han sig själv. Allting.

Djupt i de bilder som glaset målade upp formades hans forna jag; minnen från den tid som flytt. Han tycktes ha varit så lycklig, om det nu var det rätta ordet. Omedvetet tacksam, passade bättre. Klagat hade han gjort även då, men han hade varit nöjd, på något vis. I efterhand kunde han faktiskt se hur bra han haft det, även om han egentligen aldrig lovprisade det. Man vet inte vad man har, förrän man förlorat det, hade någon sagt. Han instämde tröttsamt, och minnena började flöda.

De var för mycket för honom, åtminstone för tillfället. Han skakade på huvudet i hopp om att skjuta tankarna åt sidan, då han kände hur tårkanalerna fylldes.

Återigen såg han in i spegeln. Det förflutna försvann likt en bleknande färgmålning, och kvar var enbart han, en sliten skugga från en förfluten tid.

Clay ville inte se mer av sig; fruktade att bilderna skulle återvända. Han spejade ut över bussen, på alla dem galna, desperata människorna, så beroende av mat och utrymme.

Ögonen stannade på de två andra ur hans färdgrupp: Jennifer och Sofia. Studerande lade han ögonen på dem.

Jennifer hade blont hår som hängde i toviga slingor, trots att hon inte gjort några sådana. Hon hade mjuka anletsdrag, fräknar på kinderna och en smal kropp, utmärglad likt de flestas. Ögonen hängde likt slappa påsar i ansiktet på henne, fästa på en leransamling på bussens golv. Av hennes ögon att döma var leran ytterst intressant, även om Clay mycket väl visste att hon kopplat bort sig till förmån för dagdrömmande och fantasier.

Han tänkte inte dra till sig hennes uppmärksamhet. Den värld hon för stunden befann sig i kunde inte vara annat än bättre än verkligheten. Clay önskade att han kunde vara där med henne, bara för att komma bort. Bort från allt.

Drömmandet bleknade, han vände blicken mot Sofia, som hade somnat. Hennes långa, rufsigt bruna hår låg huller om buller på skallen på henne. Hon hade ett runt ansikte, men på senare tid hade även det magrat. Det friktionsfulla ljud som uppkom då han vred sig i stolen var tillräckligt för att väcka henne.

Sakta öppnade hon ögonen och såg på Clay, som försökte att inte stirrade på hennes galna frisyr.

”Vad är det, Clay?” frågade hon med en sömnig, något irriterad röst.

Han sade inget, gav henne bara ett försiktigt leende och tittade bort. Frågande tittade hon efter honom, men lutade sig snabbt tillbaka. Tankarna cirkulerade i skallen på henne. Hon visste varför han ständigt såg så negativt på allt, skyndade ifrån sina minnen och undvek att tala om mycket alls. Hon ville egentligen inte tänka på det, händelserna var ännu alltför starka. Kanske skulle hon tala med honom, åtminstone försöka, men hon tvivlade på att han skulle vilja detsamma, eller om det ens skulle fungera. Det bästa var nog att bara vänta in honom, vilket han antagligen själv också tyckte var det bästa. De hade förstås inte känt varandra så länge (hon visste förstås inte exakt) men han skulle nog inte trivas med att tala med henne. Någonting sade henne dock att om hon fick, skulle det med största säkerhet vara bra för dem båda. Hon fick sin andel av informationen, och han fick tala ut, men det var nog som sagt bättre om hon väntade ut honom; en del personer behöver helt enkelt ta tid på sig.

Sofia lade huvudet tillrätta och försökte somna om, vilket inte gick så bra. Tankarna hade väckt henne, och då kunde hon lika gärna vara vaken.

Funderingarna kring den andres existens vandrade över från hennes väckta hjärna, till Clays grubblande.

Hon tycktes alltid smått föraktfull emot honom, eller var det bara Clay som inbillade sig? Hur som helst var detta kanske inte så konstigt, men han tänkte inte göra något åt det. Blicken slog en helomvändning och mötte Ricks studsande rörelser. Kompisen satt fortfarande med benen skuttandes upp och ned. Som pricken över i hade han dessutom lagt in trummande armrörelser, vilket inte enbart jagade upp honom med varje viftande ben och arm, utan även lät extremt irriterande, åtminstone enligt Clay.

Han stirrade på kamraten, men Rick förstod inte, utan fortsatte energiskt att slå och hoppa med lemmarna. Rörelserna blev till en blandning mellan ren förtjusning och hektiskt sinnestillstånd. Plötsligt vände han på huvudet och mötte Clays blick, varvid han motsträvigt slutade med sitt stressiga beteende. Den glada minen försvann.

”Vadå då?” frågade han medan ansiktet skrynklades ihop. Clay bara skakade på huvudet och spejade återigen ut över bussen. Rick rätade ut ansiktet i en fundersam min, men lutade sig snart tillbaka.

Tankspritt förde Clay blicken från den ena delen av fordonet till den andra, en rörelse han snart delade med Rick. Om kompisens närmast exakta rörelsemönster var till för att irritera eller enbart en slump, brydde han sig inte om.

”Ska vi inte åka snart?” mumlade Rick utan att egentligen fråga. ”Du, Clay, har vi inte stått här ganska länge nu?”

Clay svängde på huvudet och mötte Ricks undrande blick.

”Jo… jag antar det.”

Kompisen stirrade på honom. Vad som föregick inuti hans huvud var svårt att se, men det verkade som om han förväntade sig ett längre svar.

”Tycker du jag ska fråga om vi ska dra snart, eller?”

Clays febriga ögon uttryckte absolut ingenting och han ryckte på axlarna.

”Det är väl bäst det.”

”Ja, för du tänker ju inte fråga precis!” röt Rick, smått irriterad.

”Nej, jag sitter ju längst in.” Blicken vandrade ut ur fönstret igen medan kompisen tittade fundersamt efter honom. Rick tycktes inte förstå den uppenbara lösningen på situationen.

”Eh, Clay…”

”Vad är det? Ska du fråga så fråga nån gång!” Clay vände inte ens på huvudet för att svara.

Nervöst och suckande reste sig Rick från sin plats. Han gick fram till chauffören – tog lång tid på sig – men Clay brydde sig inte om vad de sade, han tittade bara ut, ut i den tomma tunneln.

Fuktigt, instängt, ensamt. Tillsammans med dessa människor var han inget annat än ensam. Alla var så fokuserade på sitt, alla ville enbart överleva, ingen verkade över huvud taget bry sig om någon annan. Clay och hela hans sällskap var någorlunda bortplockade från regeln, även om det ofta tycktes vara det motsatta. Då han tänkte efter gällde detta nog de flesta, då de försökte vara på ett sätt de egentligen inte var. Inga tecken på svaghet fick visas, då kände folk det direkt. Det var åtminstone vad de trodde om varandra. Dessa händelser, denna undergång, borde egentligen ha knutit dem samman, men hade gjort det omvända. Alla var livrädda. Döden stod bakom hörnet.

Rick kom tillbaka till sin plats, och satt sin ner med en duns.

”Vi ska åka typ när som helst”, sade han stolt. ”Chaffisarna hade visst planer på att dra vid midnatt.”

Clay nickade och återgick till sitt funderade.

Ingen hade någon aning om vad klockan var, ändå satt Rick och räknade minuter. Det fanns inte så mycket annat att göra. Två minuter passerade och motorn drog igång. Snabbt infann sig det hönsgårds liknande tjattret bland människorna, som om de inte babblat tidigare.

Trion rullade framåt, närmade sig slutet av tunneln. Nyfikenheten växte, trots att de alla redan visste vad som fanns där utanför. De hade allihop sprungit genom staden tidigare under dagen, bara för att få komma på bussen. Genidraget med att låta busstationen vara obemannad ända fram till resan för att undvika upptäckt var inget människornas ben hurrade över. Då de sedan suttit sig i bussen hade tiden rullat så obönhörligt sakta att deras nyfikenhet inte var helt obefogad. Fast vem hade lust att se världen utanför ännu en gång?

Det enda de önskade var att få komma därifrån, långt norrut där det sades vara säkert, och för att ta sig dit var bussen bästa alternativet. De var alla på väg mot en stad kallad Västerås, ett ställe Clay aldrig tidigare varit i. Det var förstås inte många ställen han varit på, till och med besöken i Stockholm – inräknat detta – fick plats på en hand.

Det var inte ofta han åkte buss heller, men han gissade på att resan till Västerås skulle ta några timmar, om inte mer. Vad som helst kunde ligga och drälla på vägarna, det skulle inte förvåna honom om de inte var där förrän två dagar senare. Försiktigheten skulle hålla dem tillbaka, försiktigheten. Dom var därute, ständigt sökande. Aldrig sov dom, dom behövde inte sova. När man sedan hörde dom var det oftast – om inte alltid – redan försent. Döden stod bakom hörnet.

Clay ryckte till av månskenet.

Alla hade hastigt tystnat, som om de befann sig på en begravning. Endast korta viskningar hördes från den bakre änden av bussen. De tittade spänt ut genom de bepansrade fönstren, som om världen plötsligt förändrats enbart för att de suttit inomhus en dag eller bara på grund av det silvriga skenet som dränkte platsen. Det var länge sedan synen gett dem annat än lidande.

Allt var inte ödelagt, men omkring dem låg byggnader och broar i ruiner. Vissa helt raserade, andra bara delvis. Glassplitter och skräp fyllde gatorna, små pappersbitar gled sakta fram på den stillsamma vinden.

Det var tyst, tyst som i graven. Ingen önskade väcka den björn som sov, trots att de mycket väl visste att den sedan länge vaknat ur sitt ide; kommit för att hämta dem. Ständigt vakande, ständigt på jakt. Döden stod bakom hörnet.

Rädslan kröp längs deras ryggar, upp i deras skallar, och slog sig till ro. Ögonen stod vidöppna, likt fullmånen.

Clay hade nästan vants sig vid det starka skenet, men trots det fann han det ansträngande att se ut över staden. Om det hade med förödelsen eller det månljuset att göra visste blott han själv.

Bussen körde ut på en bro. Därunder låg järnvägsspår, eller resterna av vad som en gång varit järnvägsspår. Nu återstod enbart kaos. Tågen hade spårat ur, brunnit, och lämnats kvar där de låg. Ovanifrån liknade tågvagnarna delar av en labyrint de själva skapat, frivilligt eller nödtvunget. Dom hade antagligen varit där.

Bussen gjorde en stark högersväng och for nedför en backe, längsmed vattnet. De körde under en bro högt ovanför medan Clay spanade ut över vattnet, över till ön på andra sidan, femtiotalet meter bort. Träden sträckte sig där mot skyarna – de flesta oskadda – och höga hus sökte efterlikna dessa, även de mestadels intakta. Fönstren stod däremot som sönderslagna gluggar sedan folk flytt i desperation, och slagit sönder vad än som hejdat dem.

Månen speglade sig spöklikt i vattnet; lös upp hela staden med sitt silvriga ljussken. Clay stirrade tomt omkring sig, såg ut över rasmassorna som blänkte i silvermyntets sken. Bomberna hade fallit på sina håll, men trots att mycket var intakt var detta trots allt en död stad. Människor hade flytt städerna med deras ankomst, då attackerna härjat och tvingat alla till flykt. Kriget hade sedan rasat och städerna förfallit men trots att striderna varit över sedan länge, hade ingen vågat sig tillbaka. I alla fall inte permanent. De flesta sökte sig långt ut i skogen, eller norrut, men städerna var enbart något man passerade då man var på väg. Busstationerna låg där, de flyttades inte, så alla var förr eller senare ändå tvungna att ta sig dit. Såvida man inte ansåg att bilen var ett alternativ, vilket det inte var många som gjorde. De flesta sökte skydd tillsammans med andra, ingen önskade vara ensam. I ensamhetens mörker kom dom, sades det. Ändå litade inte folk på varandra. Ödets ironi, måhända.

Bussen fortsatte in under en bro, där de orange lamporna snabbt svepte förbi.

Den nådde tunnelns slut, där de möttes av förfall…


10 responses to “Första kapitlet

  • Krille

    Verkar riktigt intressant, man kanske skulle hålla utkik efter den där boken…

  • Geccod

    Hade ingen aning om att du höll på skriva en bok. Men fasen vad kul att du lyckats bli klar med den och publicera den dessutom. Lycka till med det fortsatta skrivandet, för det här verkar vara en riktigt välskriven och spännande bok! 😀

    • NuYu

      Tack så mycket för de orden, och ser man på, jag som trodde att du visste. 😛

      • Uno Zetterberg

        Bra Kristoffer !!! Jag har läst första kapitlet. Det manar till fortsättning. Skriv så, att Du kan leva på det. Hälsn. ZETA

  • Melvin

    Attan inte vet man mycket om släkten och med förvånad min noterar vi ett ordflöde som varsamt behandlar intryck och känslor med respekt och lekfullhet. Bra, grabben – Jag köper. Kan man få den signerad sen ?
    Kram mvh Melvin m.familj i Gelsingborg

  • Danne . Z

    Ja släkten är stor tydligen 🙂
    Bra skrivet. Men kanske lite för mörk o detalj beskrivande för mig i sitt utryck. Men lite nyfiken blev jag allt. Ska givetvis hålla ögonen öppna för boken och köpa den så att du kan skriva fler böcker . För till detta behövs medel (pengar)
    Kämpa på och gör dig hörd i alla media io forum för syns du inte så finns du inte. Får man säga lycka till ?? jag gör detta i alla fall.
    mvh/ Danne. Z

  • Farfar

    Nu har jag läst första kapitlet och det var bra. Jag har redan beställt boken och ser fram emot att få läsa fortsättningen.

  • Grå Sol – Trailer « STRIFES BLOGG

    […] Här hittar ni en försmak på boken. Skymningsbloggen […]

Lämna ett svar till NuYu Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: