Kategoriarkiv: Noveller och kortare texter

Lösenordsskyddad: Fyrahundratrettiosju ord

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:


SMS-samtal

Saknar mig? 😛

Det var en hare som sprang fram och tillbaka i
korsningen här borta nyss. Såg roligt ut. Den
såg lite vilsen ut, men hittade till parken tillslut.

Nu sitter jag här i bussen och det känns redan
som You’ve got mail.

Haha, jag hinner ju inte svara. Jag känner mig uppspelt och pratglad men nu tvingas jag vara ensam med mina tankar på en lång promenad hem. Blä! 😛

Haha, förlåt då.

Busschauffören snackar turkiska i telefon.
Tror jag. Han la nyss på förresten.

Nu började han prata igen.

En bil åkte nyss förbi. Den var vit.

Här ser jag ingenting. Det sitter en tjej på
andra sidan bussen dock.

Nu är jag vid huset med tornet igen.

Det går rätt fort ändå. Jag är borta vid
cykelbanan vid fälten. Inte långt kvar.

Det finns inte en käft i närheten. Jag hör andra fotsteg men det är bara mina egna som ekar.

Nu är jag i gråbo. Här ekar inte stegen lika mycket.

Jag har hundra år kvar. Nu är jag inte långt ifrån N:s hus. En hare sprang precis förbi.

Jag är hemma. Här i gråbo lyser stjärnorna starkare
än i stan. Jag ska nog räkna de alla. (det sa jag bara för
att det lät bra)

En tyst ambulans och en av de dunkande bilarna från stan åkte precis förbi.

Jag snorar som fan här.

Nu har jag sett minst tre stycken konstiga fula taxibilar.

Haha. Vet inte alls vilka du syftar på.

Nu ser jag mitt hus.


Mötet med igår mötet med idag mötet med då mötet med nu mötet med alltid

Har du någonsin fått känslan av att ditt liv består av förgängliga dagar du tycks glömma direkt, men verkar fastetsade vid en upprepande och bestående händelse? Vid mötet med denna händelse känns det som om allting annat bleknar, som om den alltid varit, om och om igen. Du hör väckarklockan ringa, borstar tänderna, rakar dig, matar fiskarna, går ut med hunden, åker till jobbet. Kanske är det då du känner den, om du någonsin känt den. Kanske är det då livet känns plötsligt tomt, urholkat, och närmast skrämmande enformigt. Känslan av en déjà vu, men så mycket kraftfullare. Du har enbart upplevt denna händelse. Igen och igen. Allt annat har suddats ut.

Sedan är den borta. Du fortsätter med ditt liv.


Under en halvmeter snö

Världen känns lite mindre då täckt av ett snöhölje. Trots att jag sjunker ned tiotals centimeter återstår ännu flera decimeter till jord och gräs och frusna stenar. Trädgården verkar närmast ha försvunnit, delvis skrapats bort, fastnat på bottnen likt i havets sand, som ett sjunket skepp. Jag känner igen mig, ändå känns det främmande. Så litet.

Sedan känner jag något annat. Jag känner mig stor. Större. Lite större än innan snön täckte marken. Kanske är det såhär dykare känner sig då de återupptäcker båten de en gång färdats på, längst ned på havets botten. Känslan av att vilja utforska, se förändring, känna igen sig, bli förundrad. Känslan av att vilja ta ett steg till. Bakom nästa snöhög kan kanske vad som helst gömma sig. Vad som helst, och jag har redan sett det. Men nu, med nya ögon.

Omkring viner vinden isade kristaller likt en ström av bubblor. Jag sugs med.


Come,

Karl hamnade i en mörk källa. Ovanför fanns ljuset och under låg det svarta. Knappt hade han hunnit välja vartåt han skulle rikta blicken, förrän någon sade honom att ljusets väg var vägen att vandra. Titta uppåt, sade de, och Karl gjorde som de sade.
….Varje dag satt och stod han nere i källan, och varje dag fokuserade han blicken på ljuset. Det var det enda vettiga. Någonting ryckte i hans fötter. Någonting knastrade därunder. I mörkret nedan låg något och ruvade, det störde han uppmärksamhet, drog den till sig, men lyckades inte få honom att slita blicken från ljuset. Ovanför lös det som vanligt.
….I mörkret slingrade något, men ljudet av röster från vita salar lyckades alltid överrösta de andra ljuden. Karl började dock upptäcka ett mönster, och han tyckte sig uppfatta upprepningar i rösterna – de verkade inte ha något nytt att komma med. Trots att ljuset var ovanför och starkt, kändes det så långt bort och han verkade aldrig komma ur den mörka källan.
….Det han tidigare gillat med rösterna och ljuset började sakta irritera honom. Det kändes som om allting stod stilla. Han kände sig retad, trots att de talade så glatt. Men det glada hade blivit en smärta, den hånade honom med sin ignorans och sina tomma ord.
….Så en dag slet Karl blicken från ljuset, och såg ned i mörkret. Det han såg därnere var något han aldrig kunnat föreställa sig, något han inte ens vid själva åsynen förstod. Det enda han med säkerhet visste, var att han kände en känsla, och denna känsla var densamma som den man känner då man får en önskan uppfylld.
….Och han gillade den.


embrace

Man ligger och stirrar upp i taket. Ibland kan man inte göra annat, för rör man sig ens en millimeter, förlorar man allt man har. Och värmen, tycks som försvunnen överallt omkring en, fångad av frånvarons händer.
….Endast i den enkla och inträngda, förpressande närheten av den egna kroppen förblir man bestående. Allt det andra faller sönder, raseras och vägrar nybyggnation. Vägrar, för att låtsas vara bestämd, då det egentliga faktumet stirrar rakt in i ögonen: ett uppbyggande kräver alltid två parter. Någon måste vara där för att placera den första stenen. Annars blir det ingen bro.


the

I brist på armar runt mig kramade jag om mig själv i jakten på sömnen, medan ljuset lyste orange, väggar målades i skuggor och kroppar kläddes av täcken. Under dessa huttrade jag.
….Ovan, längs väggen och uppåt, klängde gullrankan och växte erövrande. Nattlampan sken likt en döende sol. Taket kändes oändligt långt bort – en evighet skiljde oss åt, och avståndet blev större, pressade mig längre bortåt; det sträcktes ut och förlorade kontakten, drunknade i ingenstans.
….Kylan trängde på alltmer; jag drog täcket hårdare om min kropp, blundade, drömde… men somnade inte.
….Utanför fönstret ven vinden skärande. Glaset gnisslade tänder. Brädorna skakade.
….Jag blundade hårdare.


Darkness

Blunda och natten slukar själen, den du aldrig blev given. Tystnad är allt – är inget, men den är det enda du har. Rör dig därför inte. Tänk inte heller, för det är att skänka en gåva. Låt det fullkomliga sluka dig – du är tvungen. Ljusskynket bakom är en illusion; intala dig detta. Ljuset är en illusion. Gå inte ditåt. Omfamna mörkret.