Kategoriarkiv: Jag och en cykel

Slutet på början

Plötsligt har halva bygget gått och fått dille på Slagstaglass. Den första blev frälst och berättade för den andra, som spred informationen vidare till en tredje, och denne kunde inte låta bli då han väl varit där utan drog igång diskussionen under lunchen då ingen tänkte på maten vi faktiskt åt, så att den fjärde nästan omedelbart kunde åka dit han också. Nu har det nog nästan gått så långt att glassen smakar bättre i våra samtal än den faktiskt gör i verkligheten. Och jag kan lova att där är den god.

Upptakt

Klockan fyra på morgonen var det fortfarande folk som åkte runt i sina bilar och störde dem som kunde tänkas vara vakna med att bränna däck. Klockan fem var världen åter lugn och jag kunde tillbringa morgonen med att vara i mig själv till den graden att verkligheten nästan försvann.

Återstod gjorde dock ett antal fåglar som ständigt tycks följa mig, om inte annat följer jag dem. Unga skator som inte vet vart de ska ta vägen och senare duvor som inte vet vad de undrar. När jag cyklar genom staden undrar jag själv om en cykeltur kan bli mer njutbar än den är just då.

Femte dagen: Kassapersonal heter det

Behovet av att ha mig i kassan verkade aldrig ta slut denna vecka, vilket var speciellt tydligt mot slutet av den. Det blev ett väldigt springande fram och tillbaka. Fast jag ska inte klaga alltför mycket; jag börjar trots allt få ett visst flyt på bandet, dessutom finns det inget negativt med mycket folk, eller för den delen att få hjälpa till lite. Problemet är att jag inte hinner frysa lika mycket som jag skulle vilja.

Det blir emellertid alltid något tok när jag sitter där. Är det inte jag som frågar efter mer pengar än kunden ska betala, letar i en evighet efter numret till lösgodiset eller råkar missa att dra rabatten så är det någon i min närhet som blir plötsligt förvirrad och blandar ihop ditten med datten eller hatten. Kanske är det jag som smittar av mig.

Men jag ska inte klaga här heller; vi lyckas nästan alltid rätta till problemen, bekräftar därmed att vi bara är människor och att det är precis så det ska vara. Blir någonting fel rättar vi till det. Tillslut kommer jag inte missa någonting utan enbart vara långsam. Fast vad ska vi då snacka om på rasterna när det visar sig att de andra som har möjlighet att vara klantiga ibland och med ett generat skratt erkänner detta, inte längre är det?


Mycket större än det stora

Power Meet har nu kommit igång på riktigt. Folk sitter redan på sina brassestolar på en liten gräsplätt bredvid vägen och tittar på bilarna som passerar. Jag kan komma på bättre saker att göra. Någonting annat.

Utspel

Morgonturen lärde mig tänka, eller åtminstone tog mig en bit på vägen. Konstigt det eftersom jag verkade ha fullt upp med att cykla snabbt; tog personligt årsbästa på enbart fyrtioåtta minuter. Pappa kan skryta med att vara en minut snabbare.

Vägen hem var allt annat än njutbar. Folk får gärna ta upp hela gräsmattorna om de frågar mig, men trots att jag förstår deras engagemang kan jag inte undgå att bli lite förvånad . På hela den långa vägen hem såg jag endast ett par tre bilar som verkligen var fina; resten bestod av tråkiga och stela amerikanare som såg likadana ut och fylldes av folk som också gjorde det.

En kille åker runt med sydstatsflagga och jag undrar om han verkligen förstår vad vi alla associerar det till. Utanför en pizzeria står ett tiotal personer och väsnas med en tvåmeters, uppblåsbar kuk stickandes från bilen rakt upp i vädret. Bakom några buskar dyker ett par upp som väldigt suspekt drar upp brallorna.

Jag förstår meningen med Power Meet. Det är en bilträff där en grupp med människor som älskar fina bilar träffas för att ha trevligt, och en större grupp människor som tycker om att väsnas och synas träffas för att vara allmänt odrägliga i en pervers längtan efter tillfredsställelse. Fast jag generaliserar och överdriver förstås. Det finns ju en stor grupp så kallat vanligt folk också, som gör något så vanligt som att sitta och picknicka bredvid vägen och titta på bilar.

Allt det här är fullt naturligt men sätts på sin spets i en smörja av osmaklighet kryddat med någonting fint. Det är underbart för många men för mig innebär det bara en längtan efter att det ska ta slut. Vill jag ha en studie i fruktbarhet och förgänglighet ser jag mycket hellre på Drowning by Numbers, där jag tillåts njuta och äcklas hela resan igenom och ändå tycka det är vackert.

Men någonstans på vägen, när Västerås lämnats bakom och enbart fält återstod, fann jag bland moln och en lila horisont det som trots allt fått hela arbetsdagen att gå så fort. Alltid småsaker, tycks det, men så är det nog. Kanske är det därför Power Big Meet, med betoning på Big, känns så fullkomligt ointressant. Kan också vara för att jag hellre cyklar än åker bil. Eller ser på dem.

Fjärde dagen: Möte

Vissa människor kan av någon anledning få allting att lysa. De har det som få har, bjuder på ett leende, en pratstund, någonting, just när man inte tror det ska hända.
Jag är inte den som vet vad som ska sägas, men ibland släpps taget som om hela situationen öppnar upp en lucka i sig och alla möjligheter uppvisas. Plötsligt var jag där, det ena födde det andra, det klickade och utan vidare rann allting på och vi diskuterade glass och sprit och trisslotter och cykelturer och att tappa bort sig. Någonting utbytts, bitar faller på plats, energi börjar flöda.

Allt fungerar. Du fungerar, genom någon annan.

Jag tror det är vad vi kallar att finna en medmänniska.


Va?

Jag säger hela tiden att min cykel är ostadig. Det är egentligen inte helt rätt. Det är bara bakhjulet som vickar från höger till vänster då jag susar fram.

Inledning

Cykelturer efter samma väg, med tramp och tramp och rullningar, uppför backar och nedför dem – någonstans efter ett par trippar fram och tillbaka gör jag en vana av det hela; plötsligt blir upplevelsen förminskad, bara rinner iväg. Det blir mest tänkande av allt, jag missar detaljerna och de stora sakerna, passerar bara förbi i min egen värld med fokus på något helt annat.

Jag föreställer mig att många lever i en form av existens som denna, hela tiden. Ständigt med hjärnan överfull, eller tom på tankar. Oavsett, så finns inte just nu.

Undrar om det finns kurser för att lära sig tänka. Lära sig att leva och vara ständigt vaksam, men utan att drunkna i vågen av intryck och enbart bli en liten skrivmaskin och studerar och antecknar. Det skulle vara något det.

Tredje dagen: Förvirring och förståelse

”Hej”, säger jag. Gubben rycker till och rynkar lite på pannan.

”Jag stod och sov jag”, säger han utan att jag hör det.

”Va?”

”Va?”

”Va?”

”Jag stod och sov, sa jag.”

Kvick analys:
Hälsning, följd av mening jag inte hör. Va, som i att jag inte hörde. Va, som i att han inte hörde vad jag sade när jag sade va. Va, som i att jag upprepade det jag sade när jag sade va eftersom Jag sa va inte alls hade låtit speciellt bra. Han upprepar sin mening. Tänk att vi fick det rätt.


Ansvarig för frysandet

Inrullandes i Västerås på min ostadiga hoj märker jag en sak omedelbart, eller åtminstone så fort jag slitit blicken från måsarna som seglar iväg mot Skrapan och horisonten, idag molnfylld – blå och grå – nämligen att det inte var mycket mer fåglar än så, trots att klockan var densamma som igår. Deras frånvaro måste ha någonting med bristen på fester, helg och allmän nedskräpning från oss människor att göra. Ironiskt att vi överlämnar staden åt dem för en dag enbart på grund av vårt eget beteende. Så mycket för hypotesen om Fåglarnas stad alltså.

Inledning

Jag är frysansvarig på jobbet denna vecka vilket gör mig till en riktigt kall jävel. Håret i nacken reser sig varenda gång jag behöver gå in i den stora frysen på lagret och hämta nya varor, dessutom immar mina glasögon igen till den gränsen att jag ser världen genom en grå dimma. Av någon anledning blir dock ljuset från lamporna omringade av en aura av blått och gult och andra färger, som en sköld utanpå dem. Dess skimmer påminner mig till viss del om en regnbåge.

Andra dagen: Sol utan ljus och värme

Klockan visade 04:18 och termometern 15,8. I mitt huvud cirkulerade i och med detta enbart: idag kommer jag frysa, igen och igen; det kändes fullkomligt självklart men ändå var jag tvungen att övertala mig själv om faktumet, kanske med hopp om att ha fel. Det hade jag inte.

Daggen från diket stack i huden då jag svepte förbi, solen låg bakom läckande moln som såg ut att röra sig inåt mot himlen, det blå havet, vilket kändes konstigare att se på än det egentligen borde.

När solen slutligen bestämde sig för att visa sig, och jag hade väntat länge, nästan räknat sekunderna under de senaste tjugo minuterna – förde den varken med sig värme eller ljus. Jag förväntade mig att fälten skulle målas i gyllene färger, för den lilla lysdioden var verkligen helt framme, men istället hände ingenting. Det var som om en osynlig skugga lagt sig framför dess strålar. Det blev heller inte varmt förrän jag kom in till Västerås, men det var egentligen väntat. Där beslutade den sig dock för att gå i moln igen, men då hade jag fullt upp med att tänka på annat än om det verkligen var så kallt längre.


Början på början

Solen har knappt gått upp. Jag sitter i köket och försöker få upp förpackningen till Frebacos frukosthjärtan, som de verkar ha gjort barnsäker, inbrottssäker och säkert även bombsäker, samt säker för miljön. Ingen innerpåse, vilket jag självfallet uppskattar, men hur tusan får jag upp förpackningen? Jag överväger brevkniv, men fortsätter att pilla och dra med fingrarna. Till slut går den upp, inte alls så snygg som den var från början, vilket förstås beror på en sak. Och en till. Det står visst öppnas här på ena sidan. Med tydligt framträdande perforering. Typiskt.

Inledning

Jag har inget körkort men jag har en cykel, och tydligen har jag också ett sommarjobb två veckor framöver. Lovar absolut ingenting men drar ändå igång en liten följetång här, eftersom det var länge sedan jag skrev och jag gärna vill komma igång igen, lika mycket som jag faktiskt behöver utmana mig själv. Därför, med min ostadiga följeslagare till hoj kommer jag färdas fram och tillbaka mellan jobb och fritid, liksom mellan verkligheten och dikten som härmar den.

Första dagen: Fåglarnas stad

Det ligger en tung linje ovanför horisonten. Solen reser sig sakta uppåt; vill antagligen gömma sig bakom dess mörker, kura ihop sig tills det grå täcket spräcks upp och världen kanske slutligen vaknar.

Västerås är verkligen inte staden som aldrig sover. När jag cyklar igenom dess centrum är klockan innan sex men jag räknar nog inte ens så många människor. På torg och gator och lyktstolpar ser jag istället fåglar som samlar sig. Varje morgon är tydligen deras morgon. Deras stad. Duvor, måsar, kråkfåglar. De är överallt, nästan som om de ersatt människorna. Trippar runt och trängs fastän de kan flyga, letar och vänder bland skräp och kraxar, hoar eller låter på annat vis emellanåt, men oftast är det tyst. Det ser nästan ut som de är koncentrerade.

Jag passerar flygfänas torgmöte och är inte längre rädd för att frysa. Det var jag tidigare, faktiskt så fort jag steg ur dörren. Luften är sval, men det finns en värme här från solen som stundtals kikar fram, kanske även från gårdagen, marken eller vad vet jag? Det blir aldrig kallt men kylan hör ändå natten till. Den är uppfriskande. Jag vet trots allt att jag lagom till kvällen kommer sitta och svettas i någon stol, redan innan det, på cykeln hemåt, kommer det bli mer än varmt nog.

Fastän cykelturen varar länge, och jag inte borde vara uppe – eftersom det senare under arbetsdagen visade sig att jag tagit fel på mina arbetstider – kan jag inte göra annat än se fram emot nästa gång klockan slår fyra och jag beger mig ut i en värld som ännu inte vaknat.