Gravallvarlig

Vad gjorde du i torsdags? grymtade han och tryckte fram hakan, därefter lampan, rakt upp i ansiktet på mig så att jag började se sådana där gröngula fläckar man alltid ser när man blir bländad. Eller, han brukade göra så, när vi gick i skolan. Det var ett tag sedan. Undrar hur man gör nu.

Kanske leker man polisutredning även på folkhögskolan, eftergymnasial utbildning. Fast antagligen är de mognare där. Vissa kanske rentav övermogna:

Tack, men du, jag kan inte få det där äpplet bredvid istället? Nej inte det med flugorna runt, utan – ja precis, det där röda. Jaha, det var förgiftat.

Mamma, mamma, när man dör, får man kryssögon som i Kalle Anka då?

Nej, för numera vet även barn att när man dör så stänger någon som lever, typ Aragorn, ögonen på en. Däremot vet jag inte hur det är att gå i skolan med folk som onekligen lär kalla sig vuxna. Ansvarstagande individer, mer eller mindre. Mindre i mitt fall; jag ska inte försöka komma undan här. Frågan är bara om det är en seriös samling personer, som mycket möjligt kan komma och läsa det här inlägget för att sedan säga: onekligen, eller: tji fick du!

Jag har en plan för höstterminen nämligen, och det här är mitt första försök att experimentera med den. Omringad av en bunt skrivintresserade är det möjligt att jag får möjlighet att lära mig mer oseriöst skrivande. Missförstå mig inte nu, för det är just detta jag vill lära mig. Ett skrivande som inte tar sig själv på så överdrivet stort allvar, kanske rent av vågar vara dåligt skrivet – enligt alla dessa oskrivna regler någon nisse kommit på – eftersom det är just detta som gör det bra och äkta. För ett bra språk och snygga ord betyder inte automatiskt bra skrivande.

Själv är jag så pretentiös att om texten inte låter smart så tror jag hela min talang fallit ned i något avgrundsdjup, enda räddningen att skriva något som låter jätteklipskt igen, typ: skymningsbladets grönska spräckte himlen itu med sitt lyster, eller varför inte bara: jag tänker återskapa tanken.

Snälla nån liksom, världen går inte under om du – och då menar jag förstås jag – landar på marken en stund. Jösses, skrivande är inte på liv och död. Man behöver inte vara så allvarlig att läsaren kan se hur författaren sitter där med sitt stenansikte och trycker ned tangenterna efter mycket eftertanke, i hopp om att hela världen kommer omvälvas av ordens kraft. Lighten up, grabben.

Vad gjorde du i torsdags?

Inte mycket alls.

Vad ska du göra nästa vecka?

Börja i skolan.

Fy fan vad läskigt. Förhoppningsvis är klassen som en enda stor Gott & blandat-påse.


OBS! Om du sällan tänker kan du helt bortse från denna text.

Annonser

Om NuYu

»Man formulerar sig och tror att det ska hjälpa mot något.« - Anna Hallberg Visa alla inlägg av NuYu

2 responses to “Gravallvarlig

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: