Dagsarkiv: 08 juli 2010

Mycket större än det stora

Power Meet har nu kommit igång på riktigt. Folk sitter redan på sina brassestolar på en liten gräsplätt bredvid vägen och tittar på bilarna som passerar. Jag kan komma på bättre saker att göra. Någonting annat.

Utspel

Morgonturen lärde mig tänka, eller åtminstone tog mig en bit på vägen. Konstigt det eftersom jag verkade ha fullt upp med att cykla snabbt; tog personligt årsbästa på enbart fyrtioåtta minuter. Pappa kan skryta med att vara en minut snabbare.

Vägen hem var allt annat än njutbar. Folk får gärna ta upp hela gräsmattorna om de frågar mig, men trots att jag förstår deras engagemang kan jag inte undgå att bli lite förvånad . På hela den långa vägen hem såg jag endast ett par tre bilar som verkligen var fina; resten bestod av tråkiga och stela amerikanare som såg likadana ut och fylldes av folk som också gjorde det.

En kille åker runt med sydstatsflagga och jag undrar om han verkligen förstår vad vi alla associerar det till. Utanför en pizzeria står ett tiotal personer och väsnas med en tvåmeters, uppblåsbar kuk stickandes från bilen rakt upp i vädret. Bakom några buskar dyker ett par upp som väldigt suspekt drar upp brallorna.

Jag förstår meningen med Power Meet. Det är en bilträff där en grupp med människor som älskar fina bilar träffas för att ha trevligt, och en större grupp människor som tycker om att väsnas och synas träffas för att vara allmänt odrägliga i en pervers längtan efter tillfredsställelse. Fast jag generaliserar och överdriver förstås. Det finns ju en stor grupp så kallat vanligt folk också, som gör något så vanligt som att sitta och picknicka bredvid vägen och titta på bilar.

Allt det här är fullt naturligt men sätts på sin spets i en smörja av osmaklighet kryddat med någonting fint. Det är underbart för många men för mig innebär det bara en längtan efter att det ska ta slut. Vill jag ha en studie i fruktbarhet och förgänglighet ser jag mycket hellre på Drowning by Numbers, där jag tillåts njuta och äcklas hela resan igenom och ändå tycka det är vackert.

Men någonstans på vägen, när Västerås lämnats bakom och enbart fält återstod, fann jag bland moln och en lila horisont det som trots allt fått hela arbetsdagen att gå så fort. Alltid småsaker, tycks det, men så är det nog. Kanske är det därför Power Big Meet, med betoning på Big, känns så fullkomligt ointressant. Kan också vara för att jag hellre cyklar än åker bil. Eller ser på dem.

Fjärde dagen: Möte

Vissa människor kan av någon anledning få allting att lysa. De har det som få har, bjuder på ett leende, en pratstund, någonting, just när man inte tror det ska hända.
Jag är inte den som vet vad som ska sägas, men ibland släpps taget som om hela situationen öppnar upp en lucka i sig och alla möjligheter uppvisas. Plötsligt var jag där, det ena födde det andra, det klickade och utan vidare rann allting på och vi diskuterade glass och sprit och trisslotter och cykelturer och att tappa bort sig. Någonting utbytts, bitar faller på plats, energi börjar flöda.

Allt fungerar. Du fungerar, genom någon annan.

Jag tror det är vad vi kallar att finna en medmänniska.