Konsten och förståelsen

Det här med intellekt och att konsten ska vara så himla smart hela tiden. Att den ska utmana oss att tänka i nya banor, bredda vår förståelse och bygga broar in i oss själva. Vi har en grupp människor som tycker att det ska vara substans i konsten, att den ska säga oss något – kanske inte direkta budskap, utan mer få oss att tänka. Jag är en av dem som vill att konsten ska kunna bredda mitt tankespektrum. Men jag är inte en av dem som tycker att musik, film, litteratur, tevespel, måleri och skulptur utan mycket till tanke bakom är sämre än den som har det.

Det finns en sjuklig, elitistisk uppfattning om att konst med mycket yta men mindre innehåll är sämre än annan, högkulturell sådan med mycket djup. Kulturnissarna påstår att det inte finns mycket att finna i den formen av lägre konst, som på enkel svenska kallas underhållning. De har fel.

Det finns ingenting som säger att en filosofiskt djupplogande film är bättre och mer givande än en välkoreograferad kampsportsrulle. Förståelse är ett brett ämne. Detta och engagemanget är det som räknas. Att ha full förståelse för kung fu är inte sämre än att ha förståelse för mänsklig psykologi. Att kunna räkna matte är inte bättre än att kunna göra en lång kata. Det finns ingenting som säger att Hurt Locker är bättre konst än Avatar. Personligen föredrar jag dock Hurt Locker varje dag, men det säger inte att den är bättre. Bara enligt mig.

Hurt Locker har fokuserat på att visa upp kriget och vad det gör med människor. Avatar visar på otroliga specialeffekter. Förståelsen om människan i den ena och kunskapen om att skapa en artificiell värld dränkt i detaljer är båda lika beundransvärda färdigheter. Att hävda annorlunda kallas elitism. Det håller pretentiösa snobbar på med som anser att de är bättre än andra. Den som påstår något sådant visar också på att trots allt djupt babbel har inte mycket förståelse uppkommit.

Själv har jag kallats pretentiös, och jag anser mig vara intellektuell. Jag gillar djupa filmer och musik som säger mig saker. Jag skriver poesi och filosoferar och vill ständigt berätta om någonting som betyder något. Men jag tycker inte att någon Steven Seagal-rulle är mindre värd än Gudfadern. Med stor sannolikhet har han större förståelse än de högutbildade recensenterna som leker smarta och håller sig borta från hans filmer.

Kunskap och förståelse är breda ämnen. Oavsett vart man riktar sin fokus är dem lika viktiga. De är det för att alla människor är olika. Det borde vi veta vid det här laget.

Annonser

Om NuYu

»Man formulerar sig och tror att det ska hjälpa mot något.« - Anna Hallberg Visa alla inlägg av NuYu

8 responses to “Konsten och förståelsen

  • RJ

    Välskrivet och tankeväckande.

  • Silke Neryn

    ” Bara enligt mig.”

    Och här sätter du egentligen stopp för din diskussion. Även högutbildade recensenters elitism är aldrig något annat än ett ”enligt mig” eller möjligtvis ett löst hängande ”enligt oss”, och det är det enda man någonsin måste lära sig att förstå.

    Alla åsikter är subjektiva, och att subjektivitet tillåts gå åt båda hållen – ett gillande och ett ogillande, med allt däremellan – är en viktig del i att ha en demokratisk värld där uttryckets frihet existerar.

    Om du tillåter mig att göra en avslutnings-NuYu:

    Åsikter är kanske det bredaste av ämnen. Alltid individuellt förankrade och alltid subjektiva. De är det för att människor är olika. Det borde vi veta vid det här laget.

    Och så länge det är på det sättet kommer människor alltid vara manade att tycka, och inte sällan i mångas ögon, tycka för mycket eller för häftigt eller för ogrundat.

    Som du mycket väl vet är det ju precis det du själv gör, tycker. Inte minst här:

    ”Med stor sannolikhet har han – Steven – större förståelse än de högutbildade recensenterna som leker smarta och håller sig borta från hans filmer.”

    Vilket mest visar på den så kallade omvända elitismen när personen som gillar det som ”de högutbildade recensenterna” ratar känner sig tvungen att ge tillbaka och istället beskriver deras smak och åsikter som att ”leka smart” bara för att de inte ”fattar”.

    Jag är knappast intellektuell men jag håller mig borta från Steven Segals filmer av den anledningen att de gånger då jag faktiskt sett på dem så är det enda jag någonsin velat göra varit att hålla distansen så pass ansenlig att jag varken ser eller hör honom.

    Och det var enligt mig. Länge leve faktumet att folk vill och får tycka något överhuvudtaget. Och länge leve demokratin.

    Kan vi bara sträcka oss till att respektera varandra och det faktumet att vi har just olika åsikter behöver förståelsen inte ha särskilt mycket med den subjektiva debatten att göra.

    Allt förblir ändå relativt, även kunskap och förståelse.

    – Avslutningsvis var det en text med fint och läsvärt tyckande.

    • NuYu

      Haha, jag är lite småtjurig, jag vet. Men att bara skriva hur alla subjektiva åsikter bör respekteras och samtidigt lyfta fram deras relativitet i förhållande till allt och alla hade ju tagit ifrån mig glädjen att få klaga lite extra på dem som tror det är på ett eller annat sätt. 😉

      – Avslutningsvis vill jag tacka för orden.

  • John Feather

    Du tar orden ur munnen på mig, eller inte riktigt, men en snarlik tanke har legat och grott i bakhuvudet. Den har liksom inte glidit in i fokus, som en dröm som man inte riktigt minns men man kommer ihåg känslan av den.

    Med andra ord så kan jag inte mer än att hålla med. Underhållning kan verkligen ses som något mer än just det, konst.
    Nu när du nämnde kampsport kom jag genast att tänka på Tom Yum Gong, visst rullen är kanske ingen höjdare när det gäller berättelsen men man måste medge att man kan inget annat än att häpna åt killens skicklighet när det kommer till närkamp.
    Eftersom jag själv hållit på lite sporadiskt med närkamp så talar det verkligen till mig, det jag ser framför mig är något personen har slitit med för att uppnå. Det ligger själ bakom det arbetet fram till de välslipade koreografiska rörelser som han utövar, och finns det själ så är det konst.

    En annan film som verkligen tilltalar mig som jag blir helt salig av att se är RocknRolla. Bildspråket är bara för underbart, så berättelsen framförs är helt enkelt klockrent och mycket karaktärerna säger är minst sagt träffande. Den filmen är konst i mina ögon.

    Som nämnt, lägger man själ i sitt skapande, vad det nu än kan tänkas vara, så finner man lätt något vackert i det.

    • NuYu

      Mycket bra sagt. Själv är jag dock mest förtjust i Ong-bak (första såklart, andra var tyvärr hemsk) när det kommer till Tony Jaa, men han är alltid lika fascinerande att se på.

      Den snyggaste kampsportsrullen som gjorts på senare år är dock Dragon Tiger Gate. Fotot, kostymerna, striderna, allt (utom slutet) är ren magi och tål att ses om och om igen. En annan är Flash Point.

      • John Feather

        Jag har bara sett små scener från Ong-bak, men vill helt klart se hela. Inte för att jag är så intresserad av just berättelsen utan för att det är en sådan fröjd att se Tony Jaa karate sig omkring! ;D

        Dragon Tiger Gate har jag inte sett! Den ska jag definitivt kolla in.

        • NuYu

          Storyn spelar såklart ingen roll. Tony Jaas flygande armbågar i folks ansikten gör det däremot. 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: