Månadsarkiv: april 2010

SMS-samtal

Saknar mig? 😛

Det var en hare som sprang fram och tillbaka i
korsningen här borta nyss. Såg roligt ut. Den
såg lite vilsen ut, men hittade till parken tillslut.

Nu sitter jag här i bussen och det känns redan
som You’ve got mail.

Haha, jag hinner ju inte svara. Jag känner mig uppspelt och pratglad men nu tvingas jag vara ensam med mina tankar på en lång promenad hem. Blä! 😛

Haha, förlåt då.

Busschauffören snackar turkiska i telefon.
Tror jag. Han la nyss på förresten.

Nu började han prata igen.

En bil åkte nyss förbi. Den var vit.

Här ser jag ingenting. Det sitter en tjej på
andra sidan bussen dock.

Nu är jag vid huset med tornet igen.

Det går rätt fort ändå. Jag är borta vid
cykelbanan vid fälten. Inte långt kvar.

Det finns inte en käft i närheten. Jag hör andra fotsteg men det är bara mina egna som ekar.

Nu är jag i gråbo. Här ekar inte stegen lika mycket.

Jag har hundra år kvar. Nu är jag inte långt ifrån N:s hus. En hare sprang precis förbi.

Jag är hemma. Här i gråbo lyser stjärnorna starkare
än i stan. Jag ska nog räkna de alla. (det sa jag bara för
att det lät bra)

En tyst ambulans och en av de dunkande bilarna från stan åkte precis förbi.

Jag snorar som fan här.

Nu har jag sett minst tre stycken konstiga fula taxibilar.

Haha. Vet inte alls vilka du syftar på.

Nu ser jag mitt hus.


Drömmar

Jag har en stor fascination för drömmar, och den växer alltmer. Deras bisarra uppbyggnad sammanflätad med deras naturlighet, vävd som ett mönster där allt tycks höra samman trots att roller byts och sceneri skiftar form, lockar och hänför. Många av mina idéer bygger på dem, dikter har skrivits för att fånga deras essens, timmar av min tid läggs på att tolka, förstå och inspireras av den samling minnesbilder och klipp som sakta bleknar. Det är lika mycket ett pussel över delar mig själv som en väg någon annanstans.

Mina senaste bokidéer är sprungna ur drömmar, som jag inte alls förstår men ändå uppfattar så tydligt, som jag bearbetar och skrapar på, och som jag använder som byggstenar för något större. De är en liten grundpelare, en liten knuff, fullkomligt impulsiva, men som genom bearbetning blir något ytterst utstuderat och planerat. Problemen uppstår då drömmen inte sträcker sig längre, och jag själv inte kan bygga på den.

Min nya bok är det mest krävande jag försökt mig på. Inte för att jag måste utöka min kunskap på flera områden eller för att den säkerligen kan bli rätt lång, utan för att den inte får hamna i någon typisk fallgrop. Inga klyschor, inga traditionella händelser och ingen klassisk berättarstruktur, vilket må låta enkelt, men i detta fall är oerhört svårt. Jag kallar den en lågmäld thriller av episka proportioner, eller möjligtvis undertoner, eftersom allt det episka bara ligger i bakgrunden. De är en viskning, på samma gång ett vrål.

En vän till mig sade att det klassiska berättandet kanske kunde hjälpa hans bok, och ge den nytt liv. Det kan vara ett sätt att gå vidare, men det är inte mitt sätt. Jag försöker i motsats hålla mig så långt borta från sådant som möjligt. Istället omfamnar jag idén om att jag i drömmen ska få svaret på hur berättelsen skall lösas. Jag blir då själv dess skapare, men på sätt och vis indirekt. Omedvetet.

Tyvärr har jag på senare tid enbart drömt om annat.


Mötet med igår mötet med idag mötet med då mötet med nu mötet med alltid

Har du någonsin fått känslan av att ditt liv består av förgängliga dagar du tycks glömma direkt, men verkar fastetsade vid en upprepande och bestående händelse? Vid mötet med denna händelse känns det som om allting annat bleknar, som om den alltid varit, om och om igen. Du hör väckarklockan ringa, borstar tänderna, rakar dig, matar fiskarna, går ut med hunden, åker till jobbet. Kanske är det då du känner den, om du någonsin känt den. Kanske är det då livet känns plötsligt tomt, urholkat, och närmast skrämmande enformigt. Känslan av en déjà vu, men så mycket kraftfullare. Du har enbart upplevt denna händelse. Igen och igen. Allt annat har suddats ut.

Sedan är den borta. Du fortsätter med ditt liv.


Den blir film istället

Som de flesta av er vet har jag skickat in min novell Novell till en hel del förlag, men efter att jag i måndags fick svar från några av förlagen och de tackade nej, har jag funderat lite. RJ har efter att ha läst boken sagt att den skulle passa väldigt bra som film, och jag har även hört av andra att jag kanske borde skriva ett filmmanus, någon tyckte till och med Grå Sols första kapitel byggdes upp som en filmscen. Jag tänkte igenom det en stund, men eftersom jag har skrivit filmmanus förut så kanske det inte är någon dålig idé. Jag hade dock inget filmmanus till Novell, men jag tänkte att om jag bara skickade det som ett förslag till en film, så kanske någon skulle nappa och vilja göra om det till ett manus. Eller så kunde jag i efterhand skriva om det. Det var en chansning.

En chansning som blev en vinst.

Jag skickade in den till flera kontaktpersoner inom filmbranschen, och av någon anledning lyckades det genom någon svensk kontakt nå ända till själva Clintan. Hans agent kontaktade mig imorse med ett förslag om samarbete. Clint Eastwood hade alltså fått berättat för sig om Novells handling, och gillat den! Det kan fan inte bli bättre. Mer information när jag hämtat andan lite.

Kika förresten in mitt senaste inlägg på bloggonoid, där har jag lagt upp en kortfilm med mig och RJ.