Dagsarkiv: 23 november 2009

Sätta komma

Jag ogillar att sätta punkt, sätter därför komma istället. Just med detta skiljetecken väljer jag därför att avsluta min novell ”Novell” (lustigt det där), och jag kan därmed upplysa er att den är klar. Nu återstår en liten mognadsperiod på någon vecka, finjusterande och sedan överlämnandet till två personer som ska läsa för bedömning och jaga fel, men dessa är ännu inte utvalda. Jag har dock en aning om vilka jag skulle vilja ha som läsare, så det blir att fråga dessa personer då tiden är inne.

I ett tidigare inlägg nämnde jag att jag trodde boken skulle bli runt 70 sidor, och det var inte alltför dåligt gissat. Den hamnade på 85, men detta lär kunna ändras efter bearbetningen. Mycket kortare lär den dock inte bli, eftersom jag inte jobbar på ett sådant sätt att jag skriver en hög och sedan sorterar och klipper ned denna, utan försöker göra rätt på en gång. Det tar därför längre tid att skriva ens en kort text, men med tanke på att boken redan är klar kan jag inte påstå att jag legat på latsidan, även om det till viss del känns som så. Känslan att avsluta denna gång var dock inte densamma som vid Grå Sol, men uppläggen de båda böckerna emellan skiljde sig så otroligt att det egentligen inte kan jämföras.

Emellertid, med boken avklarad och under mognad får jag mer tid över att blogga, vilket i sin tur ledde till att jag lät bloggonoid återuppstå, med diverse uppfräschningar. Dock har jag så många idéer på lagret och otaliga texter och böcker som kan avslutas och fortsättas, att jag kanske lägger min tid på dem istället. Men det återstår att se. Med säkerhet kan jag dock meddela att det imorgon dyker upp en recension till spelet The Darkness, för den som är intresserad.


Värme

Det hela var som en varm hand på axeln, närmast feberstött, men med en låga i handflatan kraftigare än alla virus som kunde trängas i en och samma kropp. Längst ut på fingertopparna sköt den ut, elden, och det var den som födde leendet. Detta spred sig sedan vidare över ansiktet som en skogsbrand, färgade kinderna röda och tände ögonens glöd. Det vackraste, är att hon törs upprepa det och ändå hålla lågan brinnande, lika klar som innan. Hade orden plötsligt förlorat sin mening skulle elden ändå inte slocknat, för tändstickans ansikte sken som solen under skymningsgången.

Vore det inte för dessa bränder skulle skogen inte växa. Då skulle jag långsamt dö.