Saknad

Plötsligt slog det ned som en blixt framför mig: jag saknar dig så jävla mycket. Jag saknar hela idén att ligga och tala i mörkret, känslan av att vara varandra nära trots avstånd på avstånd, som att vandra genom öknen och möta ännu en öken. Jag saknar atmosfären i rummet där jag ligger, att höra mina samt dina ord, närheten och värmen vi båda utstrålar genom att bara vara, där tillsammans. Jag saknar att ligga och stirra upp i taket och fundera på ytliga spekulationer medan din röst sluddrar till vänster, saknar oförmågan att betrakta till följd av mörkret och istället se det som inget ljus kan uppvisa, känna det som endast visar sig då två verkligen finns. Inga måsten, bara ord och åter ord. Och tystnad. Ett lugn. Men framförallt, en gemenskap.

Så mycket saknar jag dig. Det låter som en kärleksförklaring men du kan lika gärna vara min vän. En vän som är nära, som är långt bort, men som är där. Tills ramen runt verkligheten spruckit och färgen runnit ut över bordet.